Kofta à la Tant Kofta

Jag har börjat sticka på en ny kofta. Den här gången enligt Tant Koftas beskrivning på en uppifrån-och-ner-kofta. Presentkortet jag fick av mina gamla kollegor när jag slutade har jag omvandlat till elva nystan Onion organic cotton i vitt och pastellfärger.  Så här ser det ut just nu:

Jag har inte riktigt bestämt hur randningen ska se ut längre ner på koftan och på ärmarna. Men det reder sig. Fortsättning följer.

På fikarasterna på jobbet stickar jag på det här:

 

Mönster från Stina Tiselius bok Sticka grytlappar. Lite knöligt det där med att sticka mönsterstickning på aviga varv... det låter jag nog gärna bli till en annan gång. Naturligtvis ska det bli en röd grytlapp också. Heja Drops sommarrea på Muscat-garner!!

 

Hur går det då med restgarnerna under sängen? Jo, det är faktiskt inte så mycket kvar nu. Det här glada gänget är roligare än en massa snuttar med bomullsgarner:

 

 

Det finns inte mycket yllegarner kvar heller. Istället finns det vantar till pappa, rosa och grå pulsvärmare till en kompis som fryser om händer och handleder, lovvika-vantar som nog är till salu, mina första sockor till mig själv och en liten dockfilt. Voilà!

 

 



 

 

 

Må semestern komma snart så att det blir mera tid för stickning! 

Sticka mera, mera!

Mitt övergripande projekt just nu är att tömma av garnlagret. Allt det där som numera ligger i (hoppas jag) skadedjurssäkra plastlådor under sängen. Det finns fyra lådor. Två av dem innehåller mest bomullsgarner i tunna kvalitéer avsedda för olika amigurumiprojekt. Där börjar det faktiskt bli tomt på mängder som går att använda till olika figurer. Jag funderar på  att starta ett riktigt restgarnsprojekt och gå loss på alla snuttar med bomullsgarn i olika färger. Inte mormorsrutor. En hel del av garnsnuttarna som finns i lådan härrör från ett mormorsruteprojekt. Ett sånt där projekt som lätt blir ett evighetsprojekt... för att vissa färger tar slut och då måste man skaffa nytt och sen sitter man där med en massa snuttar. Igen.  Den här gången tänkte jag mig virkad kudde med vågmönster. Det får väl bli till sommaren. Om vi har tur så får vi en sommar igen där det är helt otänkbart att sticka med yllegarner, om ni förstår vad jag menar.

Så i väntan på sommaren och i övertygelsen om att det kommer en vinter igen, så småningom, tänkte jag sätta fart på allt som kan bli vantar och pulsvärmare och sånt. Det turkosa garnet på bilden ovan är Sandnes Fritidsgarn och var från början tänkt att bli vantar till dottern. Men jag tycker det känns alldeles för tjockt för att sticka barnvantar. Det fick bli ett par rejäla pulsvärmare istället. Jag tror dock inte jag tänker behålla dem. Hoppas på att någon i bekantskapskretsen tycker att de fyller ett behov.

 

 



 

 

Jag tror mer på barnvantar i den här modellen. Roliga att sticka, det gick jättefort och så fick jag lära mig att göra en tumkil. Det har jag aldrig gjort förut och tja, det var ju inte så svårt som jag först trodde. Jag ska definitivt göra fler såna här. Dock ska jag mäta vanten lite bättre på det aktuella barnet så att inte hmmm tummarna blir för korta. Klassikern Drops Delight och dottern har så klart själv fått välja färg och kvalitet.

 

 

Benvärmare är en bra sak så här års och mina fina grå med flätor på är faktiskt klara sedan ett tag tillbaka. Så här ser dom ut:

 

 

Drops Karisma och mönstret heter Golden socks. Jag gjorde alltså bara benet på sockorna och skippade foten och voilà: snyggaste benvärmarna i stada. Fyller helt klart sin funktion den här våren. Och det var ett roligt mönster att sticka. Jag har inte stickat efter diagram förut. Det var ju inte heller så svårt när allt kom omkring.

Imorgon ska jag sticka med (D)järva maskor på Kista bibliotek. Det är jätteskönt att få gå dit varannan tisdag och snacka stickning, fika och sticka och bara koppla av. Får se vad som får följa med dit: dom illrosa Lovikkavantarna kanske... eller ska jag ta och lägga upp nåt nytt? Är lite sugen på ett par pulsvärmare jag sett i Sticka småvarmt av Johanna Wallin och jag har ju två nystan Sandnes alpacka som bara väntar på få bli nånting. Eller är det dags för ett mörkblått Alafosslopi att få ett nytt liv som vantar? Vi får se. Lovar att dela med mig av detta när jag bestämt mig.

Knit fast, die warm

Har hon slutat sticka? Näää, jag kom bara av mig med bloggen. Med stickandet går det bra. Fin-fint faktiskt. Många projekt på gång. Något är till och med klart. I mitt huvud finns ännu fler idéer på projekt som snart ska läggas upp.

Min restgarnssjal är klar. Enklaste möjliga sjal i rätstickning med en ökning på varje varv. Men restgarnerna tog så klart slut så jag fick komplettera med lite alldeles nytt och fint garn. Här kommer den:

 

 

 

Dottern tog bilden. Jag tog en bild av henne med sjalen också:

 

 

 

Min restgarnshalsduk i fuskpatent är också klar. Den blev ett monster och jag glömde faktiskt att fota den innan Hjälpstickan fick den. Hoppas att den värmer någon i vinter, kanske med de matchande vantarna i mosstickning som också fick följa med men som tyvärr inte heller finns på bild.

 

Och mer då, jo, dottern beställde ju ett par sockor också. Dom är klara. Jag kan släppa hälångesten nu för jag fixade det! Stickade efter ett dropsmönster. Klassikern Fabel levererar alltid.

 

 

 

Och just nu stickar jag på ett par benvärmare till mig själv. Kanske lite sent på säsongen kan man tycka men det lär nog bli vinter nästa år igen. Det är också ett dropsmönster, Golden socks  heter dom och jag tänkte bara sticka skaften och sticka dem rätt långa så blir det ett par benvärmare istället. Tadaa. Jag vill inte ha en repris på förra årets benvärmarskandal. Jag tänkte att jag skulle improvisera ett par benvärmare i Drops Lima. Sagt och gjort. Jag stickade resår och minskade och noterade noga vad jag gjorde för att ha en chans att göra en till likadan... Jag stickade och stickade och gjorde om avmaskningen och allt när det inte blev bra. Sen hittade jag en livs levande pälsänger i stickningen. Bläääää. Kastade in alltihopa i frysen i två veckor. Repade upp skiten. Stickade vantar av alltihopa. Det fina var att jag improviserade ett par vantar till mig själv (bild i förra inlägget) med Lovikka-vik istället för vanlig resår och precis så långa och smala som jag vill ha dem. Det blev visst några fler vantar också. Inga av dem bor kvar hemma hos mig så jag har kanske glatt en och annan i min närhet med dessa vantar. Hur som helst. Flätorna på mina Golden socks aka benvärmare ser ut så här:

 

 



Så nu är det bara att sticka på. Knit fast, die warm! Om nån vecka har jag snyggaste benvärmarna i stada, så de så.

Koftan är klaaaaaaar!

Koftan är klar! Och fotad. Inte världens bästa fotoväder idag. Det regnar. På blötsnön. Vinter när det är som sämst. Då är det fin-fint att sitta inne och gosa med en stickning och  den nya myskoftan på. Det har varit jätteroligt att vara med på den här KAL:en. Jag har lärt mig jättemycket. Det känns verkligen som att jag har tagit stora kliv framåt i med mitt stickande. Stöter man på problem så finns det ju alltid nån amerikansk kvinna som redan förutsett detta och laddat upp en film på Youtube om hur man ska göra... och jag älskar det!

Jag är jättepepp på att sticka fler koftor efter detta recept. Om ett litet tag. Just nu blir det mindre projekt som blir klara fort. Nu blir det saker som behövs precis nu ett tag. Dottern har beställt ett par sockor, jag vill ha några sjalar att värma axlarna med på jobbet, jag ska göra klart halsduken som växte till ett monster. Mer om allt detta senare, för jag har bestämt att bloggen ska få leva vidare även fast KAL:en är slut. Så om det till äventyrs fortfarande finns nån som kikar in här så lovar jag att uppdatera med pågående och avslutade projekt här.

Men själva koftan då? Jag är nöjd med att jag genomfört detta och blivit klar innan deadline. Jag är mindre nöjd med hur koftan tillslut blev. Den är lite för stor och oformlig. Jag valde att göra klart den ändå för att jag inte vill riskera att den blir liggande när jag inte har en deadline att jobba mot. Och, jag ska ändå bara ha den och mysa omkring i hemma. Jag startar hellre ett nytt projekt än froggar koftan. Jag har sett det som ett projekt att lära sig saker av och det har jag verkligen gjort. Förkortade varv, nya ökningar och minskningar, raglanärmar, knapphål... Inte minst har jag hittat många fina stickbloggar att läsa och kolla in. Tack för det, och tack för alla hjälp alla ni där ute!

Tack Dödergök och Stickamera som drog igång det här! För att du Dödergök är så pedagogisk och hjälpsam när man kört fast! Bästa stickfröken!

Här kommer så själva koftan:

Stickad i Drops Lima. Stickor 4,5 till kroppen, stickor 4 till halskanten och stickor 5 till ärmarna. Det gick åt 14 hela nystan.

Fina knappar från Yll och Tyll. Inte knäppt hela vägen ner, fem knappar räcker.


Jag tänkte ni skulle få se ett par andra vinterfavoriter också:

Bästa mössan. Stickad i Cascade 220. En härva räckte till både mössan och tofsen. Egen design! Älskar flätorna.

Bästa vantarna. Också i Drops Lima. Egen design där med. Lovikka-viket är jag mest nöjd med. Jag gillar inte vanlig resår på vantar, tycker alltid den blir för hård och sitter åt för mycket.

Koftan växer och blir stor!

Ja, koftan växer och blir stor. Ärmarna kommer att bli gigantiska. Tog till mig alldeles för mycket av varningarna om att inte göra ett för tajt ok. Nåja. Det ska ju bli en gosig kofta att mysa omkring i hemma. Och det är precis vad det kommer att bli.  Här repas i alla händelser inte upp nånting. Om man inte gör lite tokigheter så lär man sig inte heller nånting, eller hur? Till nästa försök med den här tekniken så vet jag mer om hur jag ska göra. Ni får ett kik på koftan bakifrån också:

Nu är det bara att sticka på lite till då så att koftan får rätt mysig längd också.